Vräkiga Villors Värmdö

Var på utflykt igår, det var spännande... ända ut till värmdö, nästan stavsnäs. Galet svart blir det ute på landet när storluman släcks. Busschauffören skulle försöka komma ihåg att säga till vid hållplatsen där vi skulle av. Föga lungad av det löftet lutade jag mig ständigt över min kära kamrat Marie, för att kunna läsa vad det stod på busshållplatsskyltarna. Textstorleken på dessa skyltar är under all kritik. Hann bara se på dem som vi stannade vid. Eftersom vi hade en ungefärlig tidsangivelse så visste vi när det närmade sig. Det började skymma ordentligt när vi till sist hör chauffören ropa ut stationen. Hurra!!

Ramlar ur bussen och den far iväg längst den krokiga vägen och kvar är jag och Marie, i den mörka ödemarken och ... tystnaden! Shit vad tyst och skönt det var! Hittade den lilla "enskilda" vägen och traskade in i skogen... Det blev mörkare och mörkare och Marie blev mer och mer avogt inställd till vår lilla promenad. Efter fem minuters promenad så var vi framme! Möttes av en superstressad Cecilia som hade tappat all ved och precis kommit hem.. Synd.

Sen följde den sedvanliga husesynen i detta superdesignade hem med valnöt i alla hörn och viklar. Supersnyggt, platsar i vilken inredningstidning som helst! Vin flaskorna kom fram och en eld tändes i kaminen. Riktigt mysigt. God mat och mycket snack, en trevlig kväll, men... sen skulle vi hem! Vid 23.00 börjar jag röra på mig lite för att hinta till Marie att det kanske är dags att ge sig av mot civilisationen.. hon förstår tydligen ingenting, för det tar 20 min för henne att reagera. Då kollas busstider upp och vi inser att vi missat en buss precis och att de går med halvtimmestrafik... Pest och pina, vi får iaf sjuss av Jeanette till Gustavsberg där vi tar en buss och jag kliver in här hemma vid ett.. Hela vägen hem har vi lovat varandra att nästa gång tar vi bilen.