Jag påbörjade min utbildning till lärare för fyra år sedan, då, på den första terminen fick vi kurslitteratur bestående av bland annat en bok av en viss Jerome Bruner. En amerikansk psykolog som klurat kring utbildningen ur ett kulturpsykologiskt perspektiv. Boken heter Kulturens väv. Jag minns denna bok så väl, den var skriven med ett språk som var direkt omöjligt att läsa. Tyckte jag då. Nu när jag ser boken i dess slitna fuktskadade skick så kommer jag ihåg hur jag stod på Kellys och tog en öl med min vän Fredrik som då var lärare i svenska och religion på gymnasiet (nu doktorerar han i något inom svenskämnet..). Jag förfasade över språket och han höll med om att det inte finns något egenvärde i att formulera sig extra krångligt. Det var rart av honom att hålla med, kanske rent av en överlevnadsstrategi från hans sida, eftersom jag var så upprörd.
Nu, till den här uppsatsen, har jag läst en massa litteratur (varav hälften varit mycket onödig läsning) och försökt att hitta teorier att luta min undersökning på. Mitt letande har gått genom litteratur listor och bibliotekskataloger och i en bok på norska som var mycket matnyttig hittade jag Bruner i referenslistan. Ett par av dessa böcker hittade jag och igår när jag läste en bok av dessa så föll det mig in att titta vad den boken jag har i bokhyllan heter på engelska. Döm om min förvåning när det visar sig att den heter The Culture of Education och visar sig vara en av de böcker på listan som jag inte fått tag i. Culture of Education blev Kulturens väv på svenska.. kanske inte en helt solklar översättning. Läste den i alla fall igår och det finns massor med bra som jag kan anväda i uppsatsen! Och där har den legat i bokhyllan mitt framför näsan på mig hela tiden. Fatalist som jag är så ser jag genast cirkelslutet... Bruner kommer alltid få vara kvar i min bokhylla.
